Lika lön för olika arbete.
Skiljs de olika spanielraserna åt vid bedömningen på
jaktproven och i så fall hur?
Hur går det till på spanieljaktproven? Bedöms de olika
spanielraserna utifrån de rasmässiga skillnaderna eller är
kraven satta på den nivån att enbart engelsk springer eller
cocker av jakttyp kan klara av att göra ett bra jobb?
Är det kanske till och med så att övriga spanielraser
egentligen inte är välkomna till proven alls?
Marie
Din
fråga är mycket intressant, Marie. Man skulle kunna tro att
de rasmässiga skillnaderna borde vårdas och tas tillvara
av jakthundklubbarna genom att raserna bedömdes utifrån sina
rasspecifika egenskaper på jaktprov. Men så är det
långtifrån alltid.
Går du på till exempel ett retriever-, brittiskt fågelhunds-,
vorsteh- eller rent av ett stövarjaktprov eller älghundprov
ser man inte till rasen, utan enbart till prestationen i förhållande
till den idealhund som provreglerna beskriver. Det tycker jag är
principiellt felaktigt. Vad ska man med olika raser till om de ska jobba
EXAKT likadant? Detta var också huvudanledningen till bildandet
av Specialklubben för övriga stående hundar (SÖF)
inom vilken breton, weimaraner samt spinone och bracco italiano fått
sina egna, rasanpassade jaktprovsregler. Tidigare hade de prov och provregler
gemensamma med vorstehklubben och tvingades arbeta som vorstehhundar
och i konkurrens med vorstehhundar för att gå till pris.
Detta var naturligtvis helt uppåt väggarna och kunde bara
förstöra raserna. Den som sett en vorsteh, en bracco, en weimaraner
och en breton på fältet inser snabbt att detta är fyra
helt olika raser med fyra helt olika arbetssätt som måste
bedömas på fyra helt olika sätt. Likriktning har vi
fått tillräckligt av i andra sammanhang för att våra
hundar ska behöva råka ut för det också.
Inom retrieverprovverksamheten ser vi ett exempel på något
liknande när en tollare ska göra en stor retrievers
jobb. Nu får tollaren äntligen sina egna jaktprov (se Nyheter)
så att rasens specifika egenskaper ska kunna bedömas och
utvecklas.
I
detta avseende är spanieljaktproven faktiskt vettigare än
andra prov. Man begär nämligen inte att de olika raserna ska
arbeta på samma sätt. En springer ska bedömas som en
springer, en cocker som en cocker, en clumber som en clumber och så
vidare. Men, och det är viktigt, en springer är en springer
är en springer oavsett om det rör sig om en jaktspringer,
en dual purpose springer eller en utställningsspringer. Samma sak
för cocker spaniel. Och detta är både rätt och
riktigt. De tillhör samma ras och ska givetvis bedömas lika,
precis som på utställning där alla springer eller cocker
bedöms efter samma rasstandard oavsett typ.
En annan mycket viktig sak är att även om rasernas arbetssätt
tillåts skifta, ska det utföra samma jobb, nämligen
söka av terrängen, finna och stöta vilt och apportera
på kommando efter skottet. En springer söker på sitt
sätt, en cocker på sitt och en clumber betydligt långsammare,
men viltet ska hittas, stötas och apporteras, punkt slut. Det finns
alltså en minsta gemensam nämnare att hunden ska göra
ett godtagbart spanielarbete som är samma för alla
raser och rasvarianter.
Går en hund förbi vilt, förföljer efter stöt,
söker för stort, visar olydnad, inte håller tyst, knallapporterar,
söker slarvigt, visar prov på hård mun och så
vidare, ska den bestraffas precis lika hårt som hundar av andra
raser som gör samma fel. Det gör alltså inget att en
clumber söker långsamt - det finns dock gränser - men
den får inte söka slarvigt och står ett taggigt björnbärssnår
som en vägg framför den, ska hunden ge sig in och söka
igenom snåret, precis som man begär av till exempel en jaktcocker,
annars åker den ut ur prislistan.
Tittar vi på jaktprovsresultaten är det ingen tvekan om att
jaktspringrar och jaktcockrar dominerar prislistorna. De gör detta
av två skäl:
1. De jagar mer rastypiskt och gör färre fel än andra
springrar och cockrar.
2. Jämfört med clumber, welsh, field spaniel och andra minoritetsraser
på prov gör de färre av de grava fel jag räknade
upp tidigare.
Dominansen har alltså inget med rasen eller typen i sig att göra,
utan beror på att jakttyperna i större utsträckning
än andra raser och rasvarianter arbetar som provreglerna föreskriver.
Och fattas bara annat. De är avlade för sådan jakt som
beskrivs i provreglerna, medan de flesta andra spaniel är avlade
med en utställningsstandard som målsättning. Skulle
detta inte ge utslag i jaktprovsresultaten eller på utställning
kunde vi sluta upp med all avel direkt, eftersom hundavel i så
fall uppenbarligen inte ger resultat i förhållande till nedlagt
arbete.
Slutsatsen blir att om man vill ha framgång med till exempel en
clumber på prov måste man dressera den så väl
att den inte visar olydnad eller gör sig skyldig till några
grova fel. Dessutom måste den ha förmåga att noga söka
igenom även tät och svår terräng, visa samarbetsvilja,
inte tappa sitt rastypiska sökmönster och tempo i viltfattig
terräng och så vidare. Fixar man det får man också
framgång på prov.
Hur lätt/svårt detta sedan är beror på hur man
handskats med jaktanlagen i aveln, men det är ju en helt annan
fråga. Tyvärr är det min erfarenhet att väldigt
få individer bland de udda spanielraserna klarar ett helt prov
utan att göra en eller annan dumhet eller visa prov på bristande
eller okontrollerbar jaktlust. Prisvalören blir naturligtvis därefter,
och det tas ibland som intäkt för att dessa hundar inte är
välkomna till proven. Men det är de naturligtvis, i alla fall
om de är tränade till en sådan standard att de har förutsättningar
att klara provreglernas krav. Och det gäller alla startande hundar,
oavsett ras eller typ.
Sten Ch
Alla fält utom gröna måste fyllas i.